Slumpen räddade hans framtid
Text: Inka Foto: Inka & James Venimore
På min första expedition på Tamur i Nepal, i november år 2000, blev vi av en slump bekanta med en fattig familj vars son var harmynt. De hade ingen möjlighet att själva hjälpa pojken och utan vår hjälp hade han kanske inte överlevt. Här är min berättelse om mötet med Ganesh och hans familj.
Jag ställer ifrån mig ryggsäcken på en stenbänk. Den är byggd hög för att bärare enkelt ska kunna ställa ifrån sig sin last. Jag måste klättra upp på den för att sätta mig och vila. Jag befinner mig utanför ett ensamt stenhus med korgflätat tak. Två små flickor leker utanför huset. De ler nyfiket och betraktar mig med sina sneda mörka ögon. Deras korpsvarta hår är ovårdat, kläderna är smutsiga och trasiga. Båda har varsin enkel sten i ett hål i näsan. Deras mor kommer ut. Hon är en ovanligt reslig kvinna för att vara nepalesiska. €ven hon ler åt mig.
- Namaste säger jag,
- Namaste svarar hon och döttrarna i kör, flickorna med handflatorna tryckta mot varandra som i bön. Det är så man hälsar i Nepal.
De andra i gruppen stannar också. De dricker vatten, pustar ut och sträcker på benen. Vi bestämmer att vänta här tills våra bärare kommer ikapp med utrustningen innan vi fortsätter.
En av tjejerna i gruppen letar fram en kam och sysselsätter sig med att försöka reda ut den minsta flickans långa trassliga hår. Hon sitter tålmodigt stilla med glittrande blick.
Jag betraktar några höns som springer in och ut genom dörröppningen ser plötsligt en liten pojke sticka ut huvudet. Det är svårt att förklara hans utseende. Han är så ful att jag snabbt vänder bort blicken.
Ganesh efter operationen med sina syskon.
Det är Dashain denna vecka - Den största festhögtiden i den nepalesiska kalendern. Man klär sig i nya kläder, umgås med släkten, äter, dricker och dansar.
Det hade därför varit svårt att få tag på bärare i Basantapur där vi startade vår vandring samma morgon. När vi gav oss av efter frukost höll guiderna fortfarande på att förhandla med de lokala bärarna. De var få som var villiga att gå med oss de fyra dagarna till floden.
När solen snart ska gå ner och bärarna ännu inte kommit bestämmer vi oss för att vandra upp till ett tempel högst upp på berget. Det är inte långt att gå men det är ansträngande eftersom luften är tunn.
En oförglömlig syn möter mig när jag kommer till toppen. Visst har jag sett Himalaya förut, men inte så här. I alla väderstreck finns snötäckta bergstoppar, både nära och långt, långt borta. Jag ser Kanchenjunga och Makalu, världens tredje och fjärde högsta berg. Några i gruppen står med en karta och försöker lista ut var Mt. Everest är.
- Det måste vara den där, där borta, säger någon.
Topparna skimrar i rosa och vi står som förstummade när solen sakta försvinner. Det blir plötsligt mycket kallt och vi skyndar oss ner tillbaka till huset.
Några av bärarna har dykt upp. Nu har vi all mat och våra personliga ägodelar - men inga tält. Vi blir tvungna att övernatta i det lilla stenhuset.
Mannen i huset har nu kommit tillbaka efter arbete på fältet och välkomnar oss in med ett vänligt leende. Det är rökigt i huset och trångt.
På mitt andra besök med familjen. Ganesh sitter i sin pappas knä
I det lilla huset finns inget rinnande vatten, ingen skorsten, ingen el. Familjen har flyttat från byn halvvägs upp på berget då de sett möjligheten med att bo intill stigen som leder till Kanchenjunga. De lyckas tjäna lite pengar på att servera te och, den för östra Nepal typiska alkoholdrycken, Tungba till förbipasserande.
Jag sätter mig framför elden och pratar så gott jag kan på min knappa nepalesiska med modern. Varken hon eller någon annan i familjen talar engelska. Hon petar in små vedträn i elden och röken sprider sig i huset. Hon berättar att hennes familj kommer från en liten by som ligger längs floden Tamur. Om några dagar kommer vi att paddla förbi hennes barndomshem.
Den lilla pojken kommer och klänger på mamman. Jag försöker dölja att jag blir illa till mods när jag tittar på honom. Jag inser nu att han är harmynt.
- Han heter Ganesh, säger hon och kramar om pojken. Samma namn som den hinduiska guden men elefantsnabel, tänker jag. Hon skäms inte över honom och det gör mig glad.
Med oss i gruppen har vi en tandläkare - Wolfgang. Han blir nyfiken på den lilla treåriga pojken. Han samtalar med pappan med en av våra guider som tolk. Pappan har hört talas om att man genom operation kan återställa pojken men har inte ens tänkt tanken att de skulle få den möjligheten. De har ju inga pengar och har aldrig varit så långt bort som till huvudstaden Katmandu.
Ganesh är alldeles för liten för sina tre år.
- Han är outvecklad på grund av näringsbrist, kanske för att han har svårt att äta ordentligt. Jag skulle gissa att han fortfarande bara får modersmjölk, säger Wolfgang till oss andra efter samtalet.
Alla i gruppen blir intresserade och engagerade. Vi bestämmer oss för att samla ihop så mycket pengar som behövs och att ta med oss den lilla pojken till Katmandu på vägen tillbaka.
- Alldeles säkert finns där möjlighet till operation, säger jag.
Vi hjälps åt att hacka grönsaker i skenet av en oljelampa. Efter en enkel måltid tillagad över elden lyckas alla hitta sig en sängplats och lägger sig för att sova, med huvudet fulla av tankar på Ganesh och på livet i Nepal.
Efter vår expedition på fyra dagars vandring och fem dagars paddling på floden Tamur, möter vi Ganesh och hans far där floden slutar, redo att följa med oss till huvudstaden.
Vi kommer in i Katmandu tidigt på morgonen och solen har precis gått upp. Jag betraktar våra gäster på bussen. Ganeshs far ser nervös ut. Han tittar ut på alla stora byggnader, känner stanken av avgaser och hör bullret från den redan enorma trafiken. Ganesh är trött och gnällig efter den långa bussresan, men verkar trygg med sin far.
Redan samma eftermiddag står vi utanför ett litet sjukhus och tittar över en mur in i en liten trädgård. Där inne leker flera små harmynta flickor och pojkar, vissa med stora missbildningar och vissa med färska ärr. Ganeshs far skiner upp som en sol och jag blir gråtfärdig. Vi blir insläppta. Ganesh ser på de andra barnen, lite förskräckt och förundrat. Vi får snart tala med en läkare och Ganesh blir lovad en operation inom två veckor.
Ett år senare är jag tillbaka på den lilla gården uppe i bergen. Det blir ett oerhört stojande utanför det lilla huset. Ganesh är blyg, precis som första gången jag var där och gömmer sig bakom mammas kjolar, men nu är han den sötaste lilla pojke man kan tänka sig. Förutom lite svullnad i överläppen är han helt återställd. Flickorna känner igen mig och är glada att se mig liksom föräldrarna. Jag blir inbjuden i huset och får färsk yoghurt att äta. Pappan överöser mig med frågor. Jag förstår bara hälften av vad han säger och jag kan inte svara på allt han vill veta men det gör ingenting. Jag kan bara stanna en liten stund. Innan jag går fylls min ryggsäck med torkad jakost, smör och andra gåvor.
Familjen är densamma som jag kommer ihåg den. En fattig men lycklig familj med bara vandrare som berättar om omvärlden. Men deras liv är förändrat. Deras enda son kommer att kunna möta människor utan skräck i ögonen, gå i skolan och gifta sig. Jag lyfter min tunga ryggsäck från stenbänken och börjar med raska steg gå därifrån. Jag vänder mig inte om och vinkar - jag vill inte visa att jag har tårar i ögonen.
|
