En gudomlig kajakexpedition.
Av: Inka
|
I januari 2001 gör jag en oförglömlig expedition i forskajak på den heliga Ganges i Indien. Här kommer berättelsen:
Det är vinter i Nepal, alla turister har åkt hem. Jag och Ram bestämmer oss för att ge oss ut på egna äventyr. Vi åker över gränsen till Indien för att paddla på den heliga Ganges. Långt uppe i Himalayas berg är den fortfarande grön, ren och isande kall.
Med kajakerna fastsurrade på busstaket åker vi från Kathmandu till Rishikesh. Omgiven av höga lummiga kullar och med den mörkgröna Ganges ringlande igenom den lilla staden piggar Rishikesh upp mina trötta ögon. Rishikesh är känt för att vara yogans huvudstad och otaliga ashram kantar flodens vita sandstränder. Eftersom alla turister här kommit för meditation och yoga känner vi oss något udda då vi lastar av våra kajaker, flytvästar och hjälmar. I Rishikesh klär sig nästan alla, både turister och lokala i gul-orange löst sittande kläder. Gul-orange gestaltar hela den lilla staden, dess tempel och den spektakulära solnedgången. I den hinduiska kulturen symboliserar färgen gul närhet till intellektet.
På kvällen träffar vi vår Indiske vän och forspaddlare Bhuwan A.D. som ska paddla tillsammans med oss. Han utstrålar en enorm glädje och är mycket positiv till Rams idéer inför paddlingen. Jag får en känsla av att han suttit länge och väntat på att få göra den här turen som bara ett fåtal paddlare gett sig på förut. "Du blir den första tjejen som paddlar där uppe" säger han till mig och skrattar med sin härligt klingande indiska brytning. Redan nästa dag lämnar vi Rishikesh och färdads trettio mil norrut med buss. Det tar hela dagen på snirklande vägar genom bergen att komma fram till byn Chamoli där vi trötta och mörbultade tar in på ett värdshus.
Chamoli ligger på 960 m ö h, 660 meter högre än Rishiskesh, vilket gör att det är betydligt kallare nästa morgon. Vi äter en stor frukost med chapati, grönsaker och yoghurt och packar kajakerna. Vi har en stor eskort av nyfikna människor på vår väg ner till floden bärandes på varsin plastkajak. Tutande bilar delar vägen med lunkande kor. Jag har svept en sarong om höften för att slippa visa mina vader. Det är lite svårt att gå och kajaken är tung.
Alaknanda som vi kommer att färdas på i fyra dagar innan vi når Ganges är mycket kall och det är nervöst att börja paddla. Men snart njuter jag av färden då forsarna är lagom stora. Vetskapen att jag har två av Himalayas mest erfarna paddlare med mig gör förstås också sitt till. Solen värmer snart upp luften och det blir en mycket behaglig dag.
Som det ska vara på vintern i Himalaya blir alla dagar soliga och varje natt blir mildare ju lägre höjd vi kommer till. Samtidigt blir floden större och forsarna mer utmanande. Ram är den som oftast paddlar först. Med vana ögon och en imponerande säkerhet hittar han snabbt den bästa vägen ner. Jag följer hans linje och Bhuwan kommer efter mig. Vi paddlar ungefär trettiofem km varje dag och sover varje natt vid ett sammanflöde. Eftersom alla sådana är heliga inom hinduismen finns alltid ett tempel där vi stelfrusna går iland efter en lång dag. Där blir vi välkomnade av en helig man eller kvinna som bjuder på te. Templet blir också det säkraste stället att förvara våra kajaker på natten medan vi själva sover i tält på stranden. Varje morgon blir vi omringade av människor. Vissa varnar för kommande forsar och oroar sig över vår dumdristighet medan andra menar att den heliga floden inte kommer göra oss illa. Vissa står bara och stirrar när vi klär oss i vad som måste likna utomjordingars utrustning. Av de heliga männen får vi välsignelser i form av rödfärgat pulver i pannan.
En dag då vi stannat vid en enslig strand för att äta lunch går jag undan bakom några stenar för att göra ett toalettbesök. Precis innan jag lyckats krånglat av mig hela våtdräkten kommer två förvånade unga indiska tjejer runt en stor stenbumling. De stannar upp och stirrar, men kommer på sig, och går undan. Så fort jag är klar med mitt toalettbesök kommer de nyfiket fram igen och fnissar och pratar. De följer med mig bort till kajakerna. Jag bjuder på kex och provar några ord på nepalesiska som är mycket likt hindi. De förstår en del och skrattar. Jag har glömt bort vad de heter men deras nyfikenhet och glädje glömmer jag aldrig.
En sen eftermiddag kommer vi till en fors med namnet "Kakar Falls" vilket betyder hjortens hopp. Här har för tusentals år sedan, enligt sägnen, guden Shiva omvandlat sig till hjort för att undkomma elaka gudar och med ett enkelt skutt hoppat över till andra sidan floden. Vi stannar till vid strandkanten, kliver ur våra kajaker och går ner för att titta närmare på forsen. Den är stor och lång med väldiga vågor och valsar. På slutet kläms allt vatten in i en kanjon där vattnet blir lugnt. Ram och Bhuwan pekar på ett ställe på höger sida innan ingången till kanjonen. Där finns ett virvlande bakvatten som man för allt man kan ska undvika att hamna i. Jag är trött efter en lång dag och blir nervös. Men självförtroendet finns och jag ser fram emot att komma in i kanjonen. Det är bara att koncentrera sig och paddla hårt, tänker jag. Mina fingrar känna kalla som glasspinnar och jag får kämpa för att få på kapellet. Jag skjuter ifrån den steniga stranden och börjar paddla. Med pirrande mage men med kraftfulla tag följer jag Ram i en säker linje genom vågorna, förbi valsarna. Jag är lättad innan jag är framme i öppningen. För tidigt. Jag har inte tillräckligt med fart, en enorm virvel stannar upp mig och jag dras in i bakvattnet på högersidan. Jag skymtar Bhuwan passera innan jag går runt. Det blir mörkt jag är upp och ner. Snabbt får jag upp paddelbladet över ytan och rullar upp igen, snurrar runt några varv i det våldsamma vattnet innan jag får kajaken under någorlunda kontroll. Jag är kvar utanför kanjonen, ensam i ett bakvatten.
Jag försöker ta mig ut i strömmen ett par gången men misslyckas och går plötsligt runt igen. Kajaken dundrar in mot klippväggen, jag lyckas inte rulla upp utan kommer ur min kajak i det iskalla vattnet. Jag får inte få panik, då dör jag, är det första jag tänker. Jag lyckas hålla mig lugn. Det skulle vara omöjligt att klättra upp för klippväggen så jag bestämmer mig för att försöka ta mig runt vattenvägen. Jag börjar med att slänga ut paddeln i strömmen. Sedan kämpar jag ett tag med min kajak som liksom jag slits runt, runt i bakvattnet. Då dyker plötsligt Ram upp högt uppe på klippväggen. Han har med sig sin paddel med vilken han lyckas dra upp mig och kajaken ur vattnet. Nerkyld och skakis är jag tvungen att klättra på den hala klippväggen i mina blöta sandaler. I en smal hylla i klippväggen kliver jag i min kajak och glider ner i det stilla vattnet där Bhuwan väntar med min uppfiskade paddel.
Med bara självförtroendet skadat paddlar jag äntligen i den spektakulära kanjonen. Tanken på vad som kunde ha hänt mildras av det plötsliga lugnet. Vattnet är nästan alldeles stilla. De höga bergväggarna gör att knappt något ljus kommer in och det är mystiskt mörkt. Plötsligt flyger hundratals duvor ut ur grottor i klippväggarna. Upp mot himlen. Jag kan inte låta bli att undra om jag verkligen är tillåten där inne, jag misslyckades ju med att ta mig in genom porten. ²Genom ett bad i det heliga vattnet har du i alla fall tvättat bort dina synder², tröstade en leende Bhuwan mig. På kvällen sitter jag länge ensam på trappan till ett tempel och ser på den orangea solnedgången. Jag vet att forspaddling kan vara en farlig sport och idag blev jag verkligen påmind om det. Men den speciella känslan av att färdas på floden på ställen man inte annars kan komma till- är trollbindande.
Nästa dag är vattnet lugnare och saktar ner oss något men det känns tryggt. Vi kommer fram till mötet med floden Baghirati. Med sitt glaciärvatten är den ljusgrön och där den blandas med Alaknandas mörkgröna vatten i ett fantastiskt spel bildas självaste Ganges.
Istället för av adrenalin njuter vi nu desto mer av vår omgivning. Vi ser många fåglar av olika slag och apor med svarta ansikten och långa svansar Jag har tur och ser en utter som slinker ner i vattnet från en strand. Vi besöker ett tempel på en strand fullt med bjällror som man ska ringa i för att få sina önskningar uppfyllda. Här finns många indier som kommit med bil eller buss. Som alltid när vi paddlar i Himalaya möter vi många människor längs stränderna. Ibland springer barn flera kilometer för att följa oss. På ett ställe möter vi en tibetansk familj som flytt över Himalayas berg och bosatt sig här. De verkar lyckliga. Områden är verkligen fridfullt.
Vid lunchtid på vår sista dag på floden kliver vi ur våra kajaker vid en strand. Vi går upp till ett ashram för att fråga om det finns någonstans man kan få sig lite mat. Vanligtvis brukar vi äta kex, tonfisk och frukt till lunch som vi har med oss i kajakerna men börjar tröttna på denna diet. Vi blir inbjudna på lunch av mannen som ser efter stället. Han är gammal och har vitt långt hår och skägg. Hans ansikte är mörkt brunt, hans ögon svarta och snälla. Pannan har han målat med gult pulver och hans kläder i samma färg består av ett skynke som han svept runt sig. Innan maten visar han oss runt i byggnaden som fungerar som museum med ett flertal små tempel och statyer av gudar. Efter en trappa ner i underjorden tar en trång och mörk tunnel oss ner till Kali Förgörelsegudinnans tempel. Jag kan inte annat än associera till Indiana Jones. Det är både lustigt och obehagligt att vara där nere och det är skönt att komma upp till solen och en ordentlig stor lunch. Efter maten får vi själva diska våra tallrikar för sådan är seden på ett ashram. Vi använder vatten och sand ur en skål.
Nästan framme i Rishikesh blir forsarna stora igen. På den här delen av Ganges arrangerar lokala företag raftingturer och vi ser flera grupper av tjoande turister i gummibåtar. Vi har gott om tid på oss och stannar och surfar i många av de stora vågorna. Det skadade självförtroendet är helat och stoltheten har tagit över. Vi skriker av glädje i de stora vågorna, äventyret är över. Nu kan vi leka.
|
|
|
|
 Tillbaka
Inkas artikel i brittiska paddeltidningen Canoe&Kayak UK
Inkas artikel i brittiska paddeltidningen Canoe&Kayak UK
Inkas artikel i Hong Kongs äventyrstidning Action Asia
Inkas artikel i Hong Kongs äventyrstidning Action Asia
|
