Vandring i Bhutan 2018

Att landa i Paro, i Bhutan, efter det livfulla, hektiska, kaotiska Kathmandu var som att hamna i ett slags retreat. Lugnet, både i miljön och i människorna, slog mig med häpnad. Kan det vara så här lugnt i ett land i Asien? Jo, det kan det. Och när vi sen kom ut på vandringen i Bhutan kom vi ut i tystnaden. Det enda som hördes var skogens sus och bäckarnas porlande. Inget ljud från bilar, maskiner, flyg, etc. De ljud från människor vi hörde var våra egna andetag och sången från pojken som hade hand om våra packhästar. Då och då hördes ljud från fladdrande böneflaggor och från jakar.

Dagarna följdes av en viss rutin, först att ta sig ur den varma sovsäcken och få på sig varma kläder så snabbt som möjligt, sen dricka te, packa, och därefter äta en helt fantastisk frukost i morgonsolens första strålar. Vandringen påbörjades efter att lägret hade packats ihop och packats upp på de packhästar som var med oss. Det blev en lugn vandring genom tall- och granskog som högre upp ändrades till rhododendronskog för att sedan gå över till lägre buskar när vi når över trädgränsen. Utsikten är magnifik, bergsrygg efter bergsrygg så långt ögat når, höga snöklädda berg borta i fjärran. Och så tystnaden. Och böneflaggorna som fladdrade i vinden. Ibland passerade vi ett tempel, ibland en nomadfamilj, blev bjudna på te. Framme på nästa plats för övernattning restes tälten och te med något tilltugg togs fram (favoriten blev naturligtvis popcorn). Sen blev det att ta det lugnt fram till solens nedgång, då pannlampor togs fram och lager efter lager av kläder togs på. En god chilikryddad middag värmde upp innan det var dags att krypa ner i sovsäcken och reflektera över dagen innan sömnen tog över.