Vandring i Nepal Kim Tigerstedt 2009

Vandring i Nepal 2009 Kim Tigerstedt

I november 2009 gjorde Kim en resa till Nepal där hon vandrade längs Everestleden till Pangboche. Vandringen i Nepal gjorde hon delvis för att följa i sin farmors fotspår. Farmor, som i Nepal fick namnet Miss Tiger, hjälpte tibetanska flyktingar att få gå i skola i Nepal när hon var ung. 

Här ett email från Kim efter hennes vandring i Nepal:

” Hej Inka! Nu är jag hemma igen från min vandring i Nepal! Tack för allt du fixat, verkligen något jag kan rekommendera andra då allt fungerade hur bra som helst. Vill också berömma vår guide Saubir lite extra, kanske det också kan leda till att ni anställer honom mer i framtiden. Måste verkligen säga att han är värd en guldstjärna då han alltid lyssnade på våra önskemål, hjälpte och brydde sig när jag var dålig (vilket betydde väldigt mkt), alltid var glad, samt var väldigt kunnig. Han blev helt klart som en till kompis i gruppen! Så stort tack! Hoppas det är fortsatt bra i Nepal!

Kim bloggade också om sin vandring i Nepal, här är et utdrag från en av texterna:

”Utanför mitt fönster lyser en nästan full måne på gnistrande vita Thamserku på över 6600 m. Det är en perfekt utsikt för alla oss som har svårt att sova på grund av den höga höjden. Jag vaknar av att jag inte andas och sätter mig upp en stund och bara tittar. Känner att ”wow” jag är faktiskt här. Jag vandrar vidare i min farmors fotspår och mycket har förändrats sen hon gick här för 40 år sedan men det är likväl som att gå rakt in i dåtiden, åkrar som plöjs med träredskap och oxar. En liten eldkamin som värmer upp huset lite grand.”

Efter sin vandring i Nepal  träffade hon Inka Gurung, då Trollsås, och skrev sen en fin text om resande och kampen för en bättre värld:

”Kampen om en bättre värld

Ibland undrar jag hur man fortsätter sitt liv. Hur ska allt bara kunna vara som vanligt när man kommer hem, efter allt man ser och upplever på vägen. Varje gång jag reser förändras små delar av mig, precis som att skorna slits och formas av varje okänt steg. Det är farväl som gör att delar av hjärtat alltid kommer tillhöra personer eller andra platser i världen. Det kan vara svårt att byta värld, att se splittrade miljöer och själar. Det är tankar när man undrar vad som är rätt och fel och tillsist irrar sig lika som förvirrad som gatorna i Kathmandu.

Den ensamma flickan i Rio de Janeiro vars ögon kunde tala, den grekiska hunden som bad mig om ett annat liv när den la huvudet i mitt knä, de svältande människorna på backen. Tomma ögon och magar. Vackra människor som man lärt känna bättre på fyra dagar än de man gått i skola med i tre år, och så kanske man aldrig mer får se dem igen.

Frågan är när man kommer hem, kan man njuta helt av den varma duschen med gott samvete? Jag har kommit fram till att det är viktigt att se när man reser, se och känna. Samtidigt får man inte sluta vara lycklig över att man är lyckligt lottad, det hjälper ingen. Det man måste göra är att komma ihåg alla dessa talande ögon och ge sig in i kampen om en bättre värld. Helst nu.

En som har tagit upp kampen är en kvinna som heter något så häftigt som Inka Trollsås. Det är kväll när jag träffar Inka, och restaurangen är upplyst av stearinljus. Hon berättar med glädje om sitt arbete med företaget som ordnar vandringar i Himalaya, om livet i Nepal och hur det är att vara kvinna här. Vi diskuterar kastsystem, glädje såväl som orättvisor. Inka har också hjälpt Nepalesiska kvinnor att lära sig forspaddla, detta något som gett dem chansen att få vara ledare och ta besluten i sin egen mun. I forspaddlingen finns inget kastsystem, Inka förklarar med entusiasm att där är det den som är ledare som bestämmer, den som är bäst på paddla är den som har makten, vilket är självklart – annars skulle det vara farligt. Flera av kvinnorna jobbar nu i företaget, något som fått en del att rynka på näsa, men också många andra att skratta sig lyckliga av att här nu finns förebilder för ett mer jämställt samhälle i framtiden.

En annan person som jag tänker på när det gäller att ta upp kampen på en bättre värld, är min farmor Aino eller Miss Tiger som tibetanerna säger. Som ni kunde läsa i min text i Brant nr 4, var den här resan till Nepal mycket för att följa i hennes fotspår. Aino hjälpte tibetanska flyktingar att få gå i skola i Nepal när deras land togs från dem. Hon gav barnen möjlighet att fortfarande få lära sig det tibetanska språket och kulturen. I hopp om att framtiden inte var förlorad. Mitt möte med skolorna och det fortsatta hjälparbetet kommer ni kunna läsa mer om i en senare blogg.

Utanför fönstret tutar bilarna fortsatt, dammet yr och en kvinna tar sitt barn på ryggen, en helt vanlig dag i Kathmandu.”

Vi hoppas att Miss Tigers dotterdotter kommer tillbaka en dag för mer vandring i Nepal. <3

 

  • Detta fält används för valideringsändamål och ska lämnas oförändrat.
Stäng

Hej!

Varmt välkommen att följa med på denna resa!

Du bokar in dig genom att fylla i formuläret. Eller ring, på kontorstid, på 073 814 05 70

Hej!

Varmt välkommen att följa med på denna resa!

Du bokar in dig genom att fylla i formuläret. Eller ring, på kontorstid, på 073 814 05 70

  • Detta fält används för valideringsändamål och ska lämnas oförändrat.
Stäng

Resornas svårighetsgrader

För att du enkelt ska kunna se vilka resor som passar just dig har vi delat in dem i svårhetsgrad mellan 1-3.

NIVÅ 1: Du behöver inte anstränga dig så mycket fysiskt. Det räcker med en bra grundkondition.

NIVÅ 2: Du behöver ha god kondition och i vissa fall vara beredd på att våga sånt du kanske inte gör hemma.

NIVÅ 3: Du behöver ha god kondition och i vissa fall speciella kunskaper. Det är också nödvändigt att du är medveten om de risker expeditionen kan innebära.

Stäng